Bitter, moi?

För att fortsätta i gammal kåsörstil: "hustrun" väckte "husfadern" vid pass 07.30. Bad denne lämna nattlägret i gästrummet och förena sig med det ännu sovande barnbarnet, som slutit sina små änglaögon strax 23.00.
Barnbarnet vaknade strax och frågade om mormors vistelseort. Jag sade att hon skulle åka och jobba. Varpå barnbarnet genast begav sig till nedervåningen för att ta ett ömt farväl. Jag lät meddela att jag ämnade återinta sängläge i gästrummet, enär jag sovit ca 4 timmar. Strax hördes en åskknall och sedan ett regnfall. Det senare avlyssnades och fördrev min politiska upprördhet (feminismen och situationen i Sudan), och strax var jag borta från denna värld till 10.30.
Vakande, tittade ut på världen genom persiennspringor à la Martin Sheen på Saigon i "Apocalypse Now" (ni vet, "Shit, still in Saigon"), och konstaterade att det inte såg lika somrigt ut längre.
Som om jag hade en liten radio inne i huvudet (eller en inopererad i-pod) så hörde jag fragment av Simon & Garfunkels "April come she will": "August, die she must", och raden innan: "June she'll change the tune, July she will fly. . . " Precis, tiden flyger!

***
Är jag så bitter egentligen? Ja, men jag har anledning. Många anledningar. Jag är en känslig och normal människa som reagerar som en sådan på allt hemskt man läser om och ser i verkligheten, saker som i sig inte är lätta att ta ställning till. För så fort man börjar faktainsamlingen för att förstå bättre, uppstår lätt kinkiga valsituationer. Vilket alternativ är bäst? A eller B eller kanske rentav C?
Kan inte släppa artikeln av Nat Hentoff i Jewish World Review. Om arabmilisens folkmord på de kristna och anemistiska afrikanerna. Uppgifterna som lät som skrönor. Våldtäkten av en småbarnsmamma, dekapiteringen av hennes barn och att tvinga henne bära huvudet under en lång marsch. Snacka om rasism! Eller om andra barnamord av arabmilisen i Sudan: korsfästandet av ett eller flera barn på träd.
Är detta verkligen sant? Men vem bryr sig? Världens muslimer? Nej, de tycks mer upprörda över Muhammed-teckningarna och över en rad inbillade oförrätter. Precis som feministerna i Sverige som bryr sig om Lindex-rumpor, snarare än barnmisshandel.
Intressant eller hur?
Eller USA:s största feministorganisation, NOW, som menar att fembarnsmamman Andrea Yates som dränkte sina telningarna efter en vild jakt i huset, också var ett offer och därför samlar in pengar till hennes försvar samt 2002 utnämnde hennes till årets mamma! Men det är klart, försvarar man partiell födelseabort och sena aborter, så är väl inte det så underligt.
Det som kännetecknar svensk och övrig västerländsk debatt är navelskåderiet, ytligheten, och bristen på empati. Men det här är inget nytt, Sudan, Andrea Yates, utan bara små isolerade händelser i en oändlig rad lika upprörande saker. Och vem blir glad inför utsikten att havsnivån skall höjas?

Jewish World Review

Fortune City

***

Kan man vara emot flyktinginvandring mot bakgrund av Sudan? Ja, därför att problemet måste åtgärdas på plats. Det kan låta som rasism av värsta märke, men ärligt, realistiskt sett, skulle några hundratusen eller någon miljon kristna eller anemistiska sudaneser, boende i byar på landsbygden, rimligen analfabeter och med noll erfarenhet av moderna samhällen, och kanske dessutom praktiserande kvinnlig könsstympning och hederskultur, kunna integreras i Europa?
Självklart inte. Så problemet är snudd på olösligt. Men kan inte EU och FN upprätta flyktingläger i Afrika och sätta press på mördarregimerna?