All livsvisdom vi behöver finns samlat i två latinska sentenser: carpe diem (fånga dagen) och memento mori (kom ihåg att du är dödlig).
Sentenserna kom till mig när jag under förmiddagssolen
i bar överkropp och badshorts skurade övre altanen. I hörlurarna Beethovens violinkonsert, som jag lyssnade på för första gången i sin helhet. Lade märke till en återkommande spanskklingande melodi. Vet inte om någon annan hört den. Kanske jag är obildad och därför misstar mig? Nej någon expert på klassisk musik är jag inte.
Hur som helst, det var så skönt och det lät som den bästa musik jag någonsin hört. Och jag njöt så av den smekande brisen mot kroppen i kombination med den varma luften, och solen, att jag spontant blev medveten om att jag levde. Om hur fantastiskt det var och hur väsentligt just nuet var. "Det är en rasande tur
att du lever min vän, och kanska dansa omkring uti Havanna", som Taube så klokt fick till det. Varför oroa sig för morgondagen, som Jesus sa. Var dag har nog av sina bekymmer. Se på fåglarna, de göre sig inga bekymmer, etc.
Livet är till föra att njutas. För vi har bara ett. Såvitt vi vet. En dag är du borta, så pass på att ta för dig. Umgås med de dina, gör det som du vill. Varför samla i ladorna?
Så jag umgicks med de mina. Jag gick en långpromenad i solen med hundarna. När jag lämnade tillbaka Ture, kom yngsta barnbarnet Amelia, 1,7 år, rultande och skulle ge mig ett par solglasögon, men hon tappade byxorna och satte sig på stjärten, som skyddades av en blöja.
Jag åt en ciabatta med prosciutto och skölde ned tuggorna med ett glas rödvin vid ett bord på bakre gräsmattan. (Hade bara ätit en grov macka med 17-procentig ost till morgonkaffet - utan margarin för jag orkade inte kladda med dylikt.)
Och när vi (André och jag)
såg på Saltkråkan i kanal 1, så inleddes den med att farbror Melker, som jag identifierar mig med, satt och upprepade vid frukostbordet utomhus en solig dag:
"Denna dag, ett liv." Han förklarade det för barnen på just det sätt som avses med den latinska sentensen "carpe diem". Lustigt sammanträffande, eller hur?
Jag hade faktiskt mycket roligt åt Saltkråkan. Likheten mellan mig och Melker bara växte, ju fler av hans goda föresatser och projekt som blev till intet. Det var nästan pinsamt. När han till och med misslyckades med tillredningen av aborrarna, så insåg mitt barnbarn att det påminde om den gång när jag gjorde en äcklig fisksoppa.
Och sen när barnbarnet åt pepparkakor som efterrätt, så drog han sig även till minnes vårt misslyckade pepparkaksbak, som fyllde hela huset med en tjock rök, som var svår att vädra ut.
Ack, ja. Nå, barnbarnet somnade efter att vi sett större delen av Toy Story 2 på dvd i sovrummet, och jag måste erkänna den är fantastiskt bra gjord. Påminde om min barndom på 50-talet, speciellt slutet då jag var inne i en svår cowboy-period.
23.30 började tredje delen av bra norsk polisserie som jag följt. Sen gick jag och satte mig vid datorn. Skulle jag läsa de nya kommentarerna på min senaste politiska artikel? Nej, vågade inte, av rädsla för att inte kunna sova. I morgon skall jag gå motionspromenad med min dotter (Andrés mamma). Hundarna får inte följa med, för de skall bara stanna och lukta och kissa och bajsa. Nej, här skall brännas fett.
Lovat André att åka och bada om vädret är likadant som idag. Oklar om väderutsikterna.
I förrgår blev jag kallad "bitter medelålders man" för att jag kritiserade feminismen. Det var min frus ena svärdotter som levererade den domen. Jag hade visserligen sagt att man borde tappa kopplingen om man såg Gudrun Schyman gå över gatan, men tja. . .
Feminismen är en integrerad del av svensk kultur numera. Folk (min ena styvson t ex) tror den är liktydig med lika lön för lika arbete. Och alla var eniga om att kvinnors lönediskriminerades. Trots mina sakliga protester.
Å, herregud alltså! Sådan förstockelse! Vad skall man göra? Man får lust att bara ge upp och ägna resten av livet åt att "fånga dagen". Jo, och så jag också förstås att det enda som var bra med det framtida Kalifatet Skandinavien och sharia, var att det inte skulle finnas någon feminism kvar. Tja, någon diplomat är jag knappast.
